Bildjournalistiken? Död? Så fan heller.

I polemik med Neil Burgess pessimism , en del av hans kommentatorer och några av deltagarna i workshopen ”Utveckla ditt personliga bildspråk” på Fotografiska, hösten 2010.

Om man jämställer ”journalistik” med ”nyheter”, alltså om man tycker att all journalistik handlar om nu-het, så är det ju kört. Alla har en kamera och nu och framöver kommer det alltid att vara en helsikes massa amatörer på plats dit inget proffs ännu hunnit. För mig är journalistik ≠ nyheter och det ger ju en annan ingång bara det. Men jag håller med om att rädslan för fotografins död har många trådar insnodda i nyhetens obehag.

När jag började som enmansteam (vilket j-a ord det är) i tv-svängen i mitten/slutet av nittiotalet blev jag, både bokstavligt och bildligt, spottad på. Eller i vart fall efter. Utsikten att förlora sitt yrke och (kanske, i det här fallet) sin identitet skapar rädsla. Att jag alltid missionerat för att mer gott än ont kommer ut av förvandlingen av foto/video från smala, svåra områden endast för specialister till vardagsinslag för de flesta gjorde nog inte saken bättre.

Skälen till min optimism och glädje är följande:

I mitten av åttiotalet började det som kallas Desk Top Publishing, DTP, att utvecklas. Mjuk- och hårdvara som tillät vem som helst som hade råd med utrustningen att göra sina egna trycksaker, tidningar, flygblad. När priserna blev mer överkomliga ökade volymen av ren skit som producerades av människor utan kunskap. Med skit menar jag inte nödvändigtvis ”fult”, men oläsligt och komplett oanvändbart för mottagaren. Allt det som svär emot hela idén med att över huvud taget producera en trycksak.

Från början var webbdesign en uppgift för, till exempel, den relativt nybildade IT-avdelningen. (Fullständigt hisnande exempel på det hittas bäst på Wayback Machine. Se och fröjdas över hur långt webbdesignen kommit.) ”Användarvänlighet” var ännu inte uppfunnet.

All denna skit, all denna oanvändbarhet drog igång en lång, lång dyning av motrörelse; för hantverket, för designen, för begripligheten, för användbarheten. Det tog rätt många år och dyningen är fortsatt i rörelse. Som exempel på detta gjorde jag en sökning på amazon.com. Lite beroende på hur man sorterar så ger en sökning på orden ”typography design” 1719 träffar. Av de böckerna är 105 st publicerade före 1979, alla de andra därefter. 80-89: 241 titlar. 1990 och därefter: resten. Nu förstår jag också att alla gamla böcker om typografi inte finns på Amazon, men merparten av handböckerna i typografi där är producerade efter 1990. Toppen på typografivågen kan väl sägas vara filmen ägnad typsnittet Helvetica som kom 2007.

Och det samma gäller för fotografi och fotograferande, sökord ”photography” (som dock inte gör skillnad på bildböcker och handböcker i fotografi):

böcker totalt: 95 685 st
före 2000: 49 980
efter 2000: 43 501

I före 2000 ingår böcker ända från 1800-talet, men oavsett det kan man konstatera att det enligt Amazon nästan enbart på engelska kommit 12 böcker om dan om foto i någon form under de senaste tio åren. (Alla sökningar gjorda i november 2010.)

(Man får heller inte glömma att sökningen “video tutorial photography” ger ca 246 000 träffar på Youtube, även om de inte är medräknade här. Sökningen gjord i november 2010, samma söksträng gav i januari 2011 533 000.)

Min tes i sammanhanget är att när alla kan göra kan alla också upptäcka att det är svårt. Och gör det. De upptäcker att det är ruskigt svårt. Hantverket och kunnandet kommer till heders igen. Färdigheter och förmågor uppskattas efter förtjänst.

Det som ser så lätt ut kan vara mycket svårt. Den amerikanska tv-serien Homicide: Life on the Street (Uppdrag: mord) kom 1993. Det var en av de första där kameran också var en medspelare. Fotot inspirerade alla. Och väldigt, väldigt många videofotografer gick ut med kameran på axeln och sprejade runt i ett sammanhang, manusbundet eller ej, för att uppnå samma nerviga närvarokänsla.

Jag trodde inte riktigt på det. (Jag ansåg att kameran stod på stativ, till exempel, och blev skrattad åt.) Via internet fick jag kontakt med David Mills, en av manusförfattarna, och han berättade följande: för serien hade de engagerat de bästa fotografer de kunde hitta, varje scen var manusbunden, mycket noggrant koreograferad och mycket noggrant bildproducerad. Ingen rörelse av en slump, någonsin. (Han bekräftade också att kamerorna stod på stativ. Ha! En av de få scener där den inte gör det är när kameran är ramm under en razzia. Djävulskt bra.)

Att berätta med rörlig bild är inte lätt. Det kräver kunskap.

Jag misstänker att en sökning på konsten att göra video skulle ge ungefär samma resultat som för typografi och foto: en stor och mäktig våg av handböcker både i hantverket och konsten som emanerar från den eruption av amatörer som av kärlek vill ägna sig åt de här uttrycksmedlen.

Problem blir det först för den som vill försörja sig på det. Sen för den som ska köpa produkterna.

Andy Warhol sa, apropå tv, ”In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes.” Wikipediaartikeln berättar också om den omskrivning av artisten Momus som jag tycker är mer intressant för det här resonemanget: ”In the future, everyone will be famous to fifteen people”. De stora samlande sammanhangen finns inte längre. Hylands hörna is no more. Mängden är överväldigande och vi får välja själva. Chansen att jag skulle välja att köpa en soffbordsbok av exakt samma fotograf som mina hundratals grannar i höghuset är liten. Och det är väl snarare det som är problemet, sett ur en strikt berömmelse- och försörjningsaspekt. Femton personer är ingen marknad, femton personer är en klunga fans. Den kan man inte försörja sig på.

Och självklart blir kvaliteten ibland lidande när alla vill och ska. En sökning på, säg, ”Gunnar Malm Trafikverket” på Google bild skickar upp en radda bilder där skillnaden i kvalitet är anslående. (Med det inte sagt att professionella fotografer alltid lyckas eller att amatörer ibland inte lyckas alldeles utmärkt. Och absolut inget sagt om Gunnar Malm i sig.)

På en landsortstidning byter man ut fotografuppdraget att föreviga nyfödda bäbisar mot mormors inskickade bilder. Som är gratis. För stora nyhetshändelser är det enklare, inte minst logistiskt, för en redaktion att efterlysa bilder på Twitter. Och hur billigt som helst. Vem blir inte glad av att se sin bild i tidningen? En del så glada att de inte tar betalt. Fler som vill ger lägre priser, ger svårare att leva på bildproduktion. Det här problemet, att ganska många kan tänka sig att sälja sina bilder för ett pris som inte skulle ge en inkomst att leva på om man gjorde det på heltid gör att vi utarmas. För tillfället i alla fall.

Det är egentligen inget problem att alla fotograferar nuförtiden, problemet är att de som kränger bilder på ett eller annat sätt profiterar på just det. Precis som det fanns pengar att spara på att låta någon– den som ville, kanske– på företaget göra den nya produktbroschyren och låta IT-avdelningen göra företagets hemsida.

Men om det inte kommunicerar? Och därför inte säljer? Insikten om att det inte räcker med innehåll utan att det måste göras tillgängligt och användbart också startade typografi- och designvågen. Design, för att locka och sälja på och utanför webben, är stor, stor business. Något man betalar för. Och snart kommer samma slags insikt om innehållet; det kommer att gå mot det mer komplexa och därigenom mer kostsamma, det eviga flödet av nu-het kommer att vridas mot till exempel hur-het. Om jag nu har rätt.

Det är pengarna som styr. Och pengarna har inte ökat i proportion till antalet fotografer (här avseende de som till största delen försörjer sig på det). Det är tufft nu, för den som har något att berätta och vill ha betalt för det. Tills vågen kommer och berättelsen blir ett försäljningsargument igen. Just nu smäller nu-heten högre, och själv-heten; den pirrande lyckan av att se sig själv, eller någon som liknar ens amatörfotograferande själv få fotocred i en kvällstidning. Och 7100 kronor en gång i livet.

Fördelen, som knappt kan skattas högt nog, är att vi får se så många bilder som vi aldrig skulle fått se för bara en kvarts generation sen. Det är ett ruskigt starkt argument för att allt inte var bättre förr. (Även om vi då slapp de bilder som bara går ut på fullständig förnedring. Det är en annan diskussion, förvisso, men nödvändig att ta om än inte här och nu. Allt hänger ihop.)

Det diskuteras en del: får man dra upp en felkalibrerad kompaktkamera-jpg på mittuppslaget i en tidning? Jag tror inte att tekniken kommer att bli lidande, så mycket, i längden. Handböcker och videotutorials säljs och betittas en masse, kamerorna blir mer och mer självspelande bländarpianon. Det som blir lidande just nu är de betalda bildberättelserna. Men det kommer alltså att ändras, fast inte tillbaka till det gamla.

Jag har aldrig hört argumentet att amatörmålare skulle utarma konstmarknaden. (Fotografin som bane för måleriet kom ju också på skam får man väl säga.) Det finns värden i varje konstart som inte kan fångas som med ett snapshot av den som råkade vara där och hann få upp kameran. Och det finns, som sagt, ett värde i att fler får allt större möjligheter att kommunicera.

Pengarna styrde när man bestämde inom nyhetsproduktionen på tv att enmansteam var framtiden. Men enmansteam är i bästa fall en syssla med oerhört hög fokusnivå som ger en ytterst sevärd produkt och i sämsta fall en syssla som gör nyhetsprogrammen mindre nödvändiga att slå på för de som är tänkta att konsumera. Alltför ofta det senare, men min tro är att det kommer att bli så att enmansteam, det kör man när det är ett jobb som funkar för det. För övrigt inser man att det har sina fördelar att göra tv med ansvarsfördelningen bild-ord, eftersom ingen vill titta på det andra. (I samma andetag kan nämnas att redigerare är ett utdöende släkte när det gäller tv-nyheter men har stjärnstatus när det gäller annan televiserad produktion. Nyhetsredigeringen har tagits över av antingen reportern eller fotografen. Det är inte så mycket väsen om det bara.)

Man kommer att inse att det finns fördelar med att bilden av gd inte tas av närmsta medarbetare på kommunikationsavdelningen. Man kommer att inse att den berättande bilden är ett försäljningsargument för (dagliga) medier, hur de nu än kommer att se ut. Vi kommer att behöva ta fasta på andra som guidar oss till en världsbild igen när vi har försökt välja själva och gått vilse. Man kommer att uppskatta kunskaperna, färdigheterna och artisteriet hos bildberättarna igen, men kanske kommer inte så många att få sin dagliga inkomst av det.

Fotografen Zack Arias kan uttrycka sig i både bild och ord. Jag är inte helt överens med honom, men nästan. Han skriver här om marknaden för det som brukar kallas kommersiella fotografer och han verkar inte särskilt pessimistisk han heller.

Och bildberättandet finns, ett av alla exempel är The Big Picture
och när det gäller framtiden, ta gärna en titt på det här.

110128: En mycket klok kvinna jag känner påminde mig om det här.

januari 23, 2011 | Kategorier: Text om bild | Lämna en kommentar »

Give me your best angry face.

Ibland kommer jag att skriva om bilder också.

I lektion 1 på kursen Fotografi-Visuell kommunikation-Distans 7,5 hp vid Högskolan i Jönköping står:

”Välj en bild som du känner att du kopplar till särdeles bra. Varför är det så?”

Kursboken The Photography Book, TPB, innehåller 500 bilder. Tar mig an uppdraget genom att ganska snabbt blada igenom boken medan jag försöker låta bli att se fotografernas namn, undvika bildernas titlar och låta bli att läsa texterna. Vilket är svårare än man skulle kunna tro.

Sen tillämpar jag 24-timmarsregeln (som egentligen handlar om att man ska vänta 24 timmar med att besvara ett mejl som gjort en upprörd) och låter boken ligga. Och listar därefter de bilder som är kvar i huvudet.

Sen är det bara att välja bild. Vilket är svårare än man skulle kunna tro. En del sitter kvar för att jag sett dem så många gånger förr, som Nick Uts bild av Kim Phuc eller Richard Avedons Dovima with elephants.

Några stannar kvar för att jag känner till fotografen även om jag inte sett just den här bilden förut; Doisneau, Wegman, Bubley… Och några till.

En bild som verkligen inte släpper taget är Child with toy hand grenade in Central Park, New York City av Diane Arbus, sid 32, TPB.

Den är djupt oroande.

En pojke fotograferad rakt framifrån, från fotografens ögonhöjd, inte pojkens. Han ser rakt in i kameran. Han är nästan mitt i bild, skärpan och exponeringen är hans. Han har solen i ryggen. Andra människor syns på distans, i oskärpa. Det är en park, det är soldis och för- eller eftermiddag att döma av skuggorna. Bakom pojken syns två träd, möjligen ett med två sammanvuxna stammar och en vuxen, kvinnlig gestalt i oskärpa. I sin komposition förmedlar bilden lugn och balans, tempot är lågt. De milda valörerna, de mjuka skuggorna och soldiset ger ett näst intill pastoralt intryck.

Det bilden faktiskt visar gör riktigt otäcka saker med den idyllen. Bara, spinkiga pojkben, ett nedhasat hängsle. Ena handen som en spänd, förvriden klo, den andra runt en handgranat. Bildens titel talar om att det är en leksak, men hur störande är inte tanken på de lekar som kan lekas med en sådan? Och pojkens ansikte där uttrycket glider mellan frustration och aggressivitet men inte utan ett blidkande stråk av okynne, det är trots allt ett barn som riktar sig till en vuxen. Men inte reservationslöst, det är också en blivande man som tittar på en kvinna.

Pojken har lämnat den vuxna gestalt som oskarpt skymtar fram alldeles bakom hans huvud. Hennes hållning avslöjar att hon vakar över mötet. Pojken har lämnat hennes sida, rusat fotografen till mötes och stannat tvärt i en mycket tydlig utmaning: ”där står du och tittar på mig genom din kamera”. Och så lägger han till ”här ska du minsann få se!”.

Frustration, aggressivitet och handgranater. Djupt oroande. Av pojkar blir det vi kallar män och av dem blir en del soldater.

I Diane Arbus bild finns inte mycket oskuld kvar, varken hos pojken eller för oss.

————

Några andra bilder som jag lika gärna hade kunnat ägna mig åt:

Sirkka-Liisa Konttinen, Girl on a ”spacehopper’, Janet Street backlane, sid 250, TPB.
Helmut Newton, They’re Coming!, (en bit ner, den nakna versionen), sid 345, TPB.
Sophie Ristelhueber, The Equator, sid 385, TPB.

januari 22, 2011 | Kategorier: Text om bild | 2 Kommentarer »