Give me your best angry face.

Ibland kommer jag att skriva om bilder också.

I lektion 1 på kursen Fotografi-Visuell kommunikation-Distans 7,5 hp vid Högskolan i Jönköping står:

”Välj en bild som du känner att du kopplar till särdeles bra. Varför är det så?”

Kursboken The Photography Book, TPB, innehåller 500 bilder. Tar mig an uppdraget genom att ganska snabbt blada igenom boken medan jag försöker låta bli att se fotografernas namn, undvika bildernas titlar och låta bli att läsa texterna. Vilket är svårare än man skulle kunna tro.

Sen tillämpar jag 24-timmarsregeln (som egentligen handlar om att man ska vänta 24 timmar med att besvara ett mejl som gjort en upprörd) och låter boken ligga. Och listar därefter de bilder som är kvar i huvudet.

Sen är det bara att välja bild. Vilket är svårare än man skulle kunna tro. En del sitter kvar för att jag sett dem så många gånger förr, som Nick Uts bild av Kim Phuc eller Richard Avedons Dovima with elephants.

Några stannar kvar för att jag känner till fotografen även om jag inte sett just den här bilden förut; Doisneau, Wegman, Bubley… Och några till.

En bild som verkligen inte släpper taget är Child with toy hand grenade in Central Park, New York City av Diane Arbus, sid 32, TPB.

Den är djupt oroande.

En pojke fotograferad rakt framifrån, från fotografens ögonhöjd, inte pojkens. Han ser rakt in i kameran. Han är nästan mitt i bild, skärpan och exponeringen är hans. Han har solen i ryggen. Andra människor syns på distans, i oskärpa. Det är en park, det är soldis och för- eller eftermiddag att döma av skuggorna. Bakom pojken syns två träd, möjligen ett med två sammanvuxna stammar och en vuxen, kvinnlig gestalt i oskärpa. I sin komposition förmedlar bilden lugn och balans, tempot är lågt. De milda valörerna, de mjuka skuggorna och soldiset ger ett näst intill pastoralt intryck.

Det bilden faktiskt visar gör riktigt otäcka saker med den idyllen. Bara, spinkiga pojkben, ett nedhasat hängsle. Ena handen som en spänd, förvriden klo, den andra runt en handgranat. Bildens titel talar om att det är en leksak, men hur störande är inte tanken på de lekar som kan lekas med en sådan? Och pojkens ansikte där uttrycket glider mellan frustration och aggressivitet men inte utan ett blidkande stråk av okynne, det är trots allt ett barn som riktar sig till en vuxen. Men inte reservationslöst, det är också en blivande man som tittar på en kvinna.

Pojken har lämnat den vuxna gestalt som oskarpt skymtar fram alldeles bakom hans huvud. Hennes hållning avslöjar att hon vakar över mötet. Pojken har lämnat hennes sida, rusat fotografen till mötes och stannat tvärt i en mycket tydlig utmaning: ”där står du och tittar på mig genom din kamera”. Och så lägger han till ”här ska du minsann få se!”.

Frustration, aggressivitet och handgranater. Djupt oroande. Av pojkar blir det vi kallar män och av dem blir en del soldater.

I Diane Arbus bild finns inte mycket oskuld kvar, varken hos pojken eller för oss.

————

Några andra bilder som jag lika gärna hade kunnat ägna mig åt:

Sirkka-Liisa Konttinen, Girl on a ”spacehopper’, Janet Street backlane, sid 250, TPB.
Helmut Newton, They’re Coming!, (en bit ner, den nakna versionen), sid 345, TPB.
Sophie Ristelhueber, The Equator, sid 385, TPB.