Jag är en föngel

Jag är alltså en av väldigt många deltagare i kursen Fotografi – Visuell kommunikation – Distans 7,5hp vt11 på Högskolan i Jönköping.

En gång i tiden skapades ett begreppspar som sedan fortsatte att påverka synen på fotografi. Eller synen på fotografer. Eller både och. Begreppsparet är fönster (se till exempel Eugene Atget) och speglar (se till exempel Minor White). Och det ställer ju till det. Har i alla fall ställt till det sen dess. Det är inte oomstritt.

Jag är på inget sätt göteborgare men skulle ändå vilja påstå att det inte är glasklart: plåtar du det du ser (som genom ett fönster) eller plåtar du det du känner (som det reflekteras mot dig själv, som i en spegel)? Lite är det som är du katt- eller hundmänniska? Det finns inga bevis för någonting att luta sig mot men mitt bestämda intryck är att det anses finare att vara katt-
(mirror-?) än hund- (window-?) människa. Se även nedan.

Det är i alla fall ett begreppspar som vi oavsett preferenser ska fördjupa oss i under avsnitt 03 av ovanstående kurs. Och det gör vi.

Vi tampas med fönsterläget; som rätt upp och ner avbildar det som i stunden råkar befinna sig framför kameran.

Och vi tampas med spegelläget; det där vi avbildar det vi känner, vår reaktion för/reflektion på det som befinner sig framför kameran.

Vi plåtar på och kickar våra alster ut i den kritiska avgrunden. Med varierande resultat och respons beroende på om vi tolkar windows/mirrors som:

•helbild/närbild
•överexponerad bild/underexponerad bild
•ett träd/ett annat träd
•eller något annat

De av mina kursare som läser det här får (väldigt gärna) använda kommentarsfältet för att rätta mig om jag har fel när jag säger att tolkningarna av Szarkowskis begreppspar skiftar.

Till kursen hör alltså ett forum där vi deltagare kan lägga ut våra bilder under olika rubriker.

Jag erkänner härmed att jag tittar på långt många fler bilder än jag kommenterar. Jag tittar faktiskt mer eller mindre noga på samtliga bilder i dessa forum men kommenterar bara några få. Jag är en fegis, jag vet, men det är svårt med bildkritik, även om det är osannolikt roligt.

Och osannolikt roligt är också att det på dessa forum uppfunnits uttrycket ”mirrow”.

Szarkowski må ha invändningar, men den är rakt av genial, denna emulsion av två till synes oförenliga element. Jag myser över detta lysande sätt att helt enkelt sjanghaja (skriv in och sök) uttrycken. Från bildkritikens teoretiska finsalonger rakt till dit där vi nog oftast befinner oss mest: mirrow.

Rent krasst är faktiskt ”ett fönster” eller ”en spegel” i grunden samma sak: ytor av glas. ”Mirrow” däremot är något helt annat.

Teoretiska begrepp kan vara besvärliga som fan. De kan också vara ren lättnad. Och de kan lösa ut en plötslig insikt om vad man själv är.

Jag är ingen poet, besitter inte den sortens fantasi. Jag är, om något, journalist, reporter. Jag vill visa det som finns rakt framför kameran. Men jag vill också visa vad som fick mig att gå dit, lyfta den och trycka av till att börja med. Jag är en mirrow helt enkelt.

***

(Nedan: jag känner att det allmänna antagandet är att katter är bättre än hundar för att ”katter har integritet och inte låter sig styras”, as the saying goes. Katter är till sitt väsen charmerande djur om man gillar såna som spinner under en kvart av klappande för att sen plötsligt klösa sig fast vid handen som en galen, sabeltandad grillvante. Om man däremot tycker om socialt samspel och interaktion är man nog mer svag för hundar.)

februari 22, 2011 | Kategorier: Text om bild | 3 Kommentarer »

Offer(-t) på belönade bilder

Många belönade bilder visar offer. Offer som i drabbade. Människor som drabbats, som lider och som är offer. Offer för olika saker; fattigdom, sjukdom, svält, våld, naturkatastrofer eller ren och skär girighet, men likväl offer. Inte alla bilder, men väldigt många.

Det finns någonting i det här med alla prisade bilder på drabbade människor som jag förmodligen inte är kvinna att reda ut men som inte lämnar mig ifred. Bildernas art och överväldigande antal ger upphov till frågor. Just nu: varför är vi så besatta av bilder av offer?

Titta på de bilder som prisats på World Press Photo, Pictures Of the Year International (som inte är helt avgjort än) och förmodligen, senare i år, Årets bild.

Jag ser nästan bara offer. Utsatta, drabbade människor som lider. Och vars lidande fotograferats. Jag kan ha fel. Det kan vara så att alla bilder av drabbade drabbar mig så att jag inte ser annat.

Det kan vara så att jag bara fått för mig att bilder måste visa hur hoppet eller livet lämnar en annan människa för att vara värd sitt pris.

Uppdatering 14 februari: Magnus Wennman får ett hedersomnämnande med bland annat bilder på svenska tanter och ett reportage från Skateistan. Åh, vad roligt!

Uppdatering 15 februari: ett makalöst porträtt.

februari 14, 2011 | Kategorier: Text om bild | Lämna en kommentar »