2011/08 spirit (Västerås, måndag, februari, 2011)
The spirit of my home town.
I början av 70-talet bestämde min mamma att vi inte skulle bo i Västerås längre. Det är ett bra sätt att skaka om i en tolvårings värld. Fram till dess var Västerås det enda jag visste och jag fick lämna mormor, moster, bästisen Beatrice och hästarna i stallet. Västerås var förlorat för mig och jag var förlorad.
En tid återvände jag så ofta jag kunde. Tills jag slutade åka dit helt och hållet, under många år.
Så löste sig en del knutar på familjebanden och jag började återvända igen, till det som kallas min hemstad men som jag har så svårt att relatera till. En stad som inte på något sätt liknar den jag rycktes upp ifrån 1972.
Jag minns egentligen inte så mycket från platsen barn-Västerås. Några få ställen, de flesta nu försvunna.
Det enda jobb jag minns att min mamma hade i stan var som stansoperatris på ASEA. Då och då fick jag följa med genom det helgövergivna huset, åka paternosterhiss, rysa vid tanken på att åka hela vägen runt och sitta bredvid henne och stansa hålkort med mitt namn medan hon försökte ta igen det hon inte hunnit under veckan. På en hel våning i Melkerhuset stod bandstationerna på rad. (Nu ligger min gamla arbetsplats SverigesTelevisions redaktion på, tror jag, samma våningsplan.) De servades dygnet runt med magnetband av ingenjörer i vita rockar. Blundar jag kan jag återkalla suset från klimatanläggningen och snurrande band och det stillsamma klickandet när de vänder.
Det ljud jag mest förknippar med dagens Västerås är Skrapans matta av ständigt ventilationsvinande över Melkertorget och alla som vistas där. Hur står ni ut?
Min mormor benämnde Skrapan med folkmunsnamnet: Hillmans stake, efter Västerås starke man under den tid som Skrapan projekterades och byggdes i en anda av lika delar desperation och megalomani.
Hillman tillträdde i samma veva som jag och mamma lämnade Västerås, men hans existens fick jag inte klart för mig förrän i vuxen ålder. När jag var liten var politik att Gösta Bohman alltid hade snygga slipsar och att Olof Palme såg ut som en hackspett.
När jag växte upp konkurrerade EPA och Tempo på ömse sida av Vasagatan. Jag minns lukten av manufaktur i Hennes-butiken och senare den exotiska doften av rökelse på Indiska i det sprillans nya Punkt-huset.
Min hemstad har förändrats. Få har förvisso bott i centrum sedan rivningshysterin på 60-talet och en tidig förmiddag i februari 2011 är det mest bara bussbytare i centrum innan affärerna öppnat.
Och där ASEA tidigare fyllde flera kvarter med hårt och slitigt industriarbete har en del vikts för det nya länsmuseet och Västerås konstmuseum.
I utställningen Samma Lika frågar länsmuseet ”Kan vi känna igen oss i och identifiera oss med människor som levde för hundra år sedan?”
Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag kan känna igen mig i de som bor i min gamla hemstad idag eller i den tolvåriga tjej som en gång flyttades därifrån.
2011/05 sleep:02
110203, 07.08.00-07.58.00
2011/05 sleep:01
110201, 05.38.04. Program: P, 4,0 sek, f4, ISO 800, brännvidd 12 mm, timelapse: 1 bild/10 min
Det går att sova trots ljudet, i alla fall med öronproppar. Time lapse funkar. Nu handlar det bara om att hitta ett sätt att få exponeringen konsekvent…
