Goda råd, de godaste jag sett
Om man händelsevis inte klickat på länken till Lars Darebergs blogg till höger så tipsar jag nu om ett utmärkt tips på hans sida: Alex Garcias sju misstag att undvika som fotograf.
Sju veckor efter med temat, tre veckor efter med kursen. De rörliga bilderna tar all min tid just nu.
Under bältet
Hej och välkommen till Fotografiska Akademin!
Du är anmäld till:
Självporträtt
Kursstart: 7 mars 2011
Tid: måndagar kl 17:00-19:15
I den allra första medvetenheten föds ängslan. Man lär sig att se och att bli sedd och man lär sig stegvis att det som syns kanske inte duger. Man ängslas. Och ängslan växer. Hämmar, hotar, slår till obehindrat, helt utan urskiljning. Ängslan matas, göds och närs: ”vilka skrynkliga läppar du har”.
Kort sagt, man växer upp till kvinna. Och man är defekt och man har inget alls för att lindra det tillståndet. Inget. Man är bara utlämnad, och lämnas ut lite till varje dag. Och ängslan växer och ängslan kväver och kräver. Överallt och hela tiden.
Det hakar fast, det sitter fast. Det går inte över, vad som.
Följande utspelar sig efter mer än femtio år, i en hiss i Radiohuset. Närvarande är jag och två inte längre helt unga män i tillkämpat ungdomliga kläder. Tystnaden bryts när vi passerar plan 3:
Man 1: fnissar.
Man 2: -What?
Man 1: -Jag kom precis att tänka på det där du sa om radioutseende.
Man 2: -He, he.
Hissen stannar på plan 5, männen stiger av.
Speglar från tre håll: jag blundar tills jag kliver av på nästa våning.
Precis innan jag steg in i hissen hade jag hållit ett två timmar långt föredrag och fått applåder. Fem människor av drygt femtio tog sig dessutom tid att tacka personligen, tog sig tid att komma fram och säga att jag tillfört dem något.
Det är väl fan också.
Om så bältet redan sitter runt anklarna finns därunder en öm tå man kan pricka med ett slag. Klockrent.
Fan.
Jag lyfte tidigt kameran mot världen. En strategi sprungen ur ängslan. Om jag drar först… Och om jag inte drar först: så duckar jag.
Men. Nu. Jag kan inte se mig mätt på andra kvinnors bilder av sig själva. Jag får inte nog av andra kvinnors självporträtt. Jag låter dem köra som jordfräsar i min ängslan, som skitslungor sprätter de runt i den och själv står jag mitt i och torkar rädslan och tårarna ur ögonen.
Jag har fotograferat andra i stort sett i hela mitt liv. Jag har fotograferat mig själv i mindre än ett år, men tagit tusen och en bild. Jag förbannar min ängslan men besvärjer den.
För finns det inget bälte kan ingen slå därunder.
