Sju veckor efter med temat, tre veckor efter med kursen. De rörliga bilderna tar all min tid just nu.

Montage av John Svensk, läs om bilden här, det rekommenderas.

En tid återvände jag så ofta jag kunde. Tills jag slutade åka dit helt och hållet, under många år.

Så löste sig en del knutar på familjebanden och jag började återvända igen, till det som kallas min hemstad men som jag har så svårt att relatera till. En stad som inte på något sätt liknar den jag rycktes upp ifrån 1972.

Jag minns egentligen inte så mycket från platsen barn-Västerås. Några få ställen, de flesta nu försvunna.

Det enda jobb jag minns att min mamma hade i stan var som stansoperatris på ASEA. Då och då fick jag följa med genom det helgövergivna huset, åka paternosterhiss, rysa vid tanken på att åka hela vägen runt och sitta bredvid henne och stansa hålkort med mitt namn medan hon försökte ta igen det hon inte hunnit under veckan. På en hel våning i Melkerhuset stod bandstationerna på rad. (Nu ligger min gamla arbetsplats SverigesTelevisions redaktion på, tror jag, samma våningsplan.) De servades dygnet runt med magnetband av ingenjörer i vita rockar. Blundar jag kan jag återkalla suset från klimatanläggningen och snurrande band och det stillsamma klickandet när de vänder.

Det ljud jag mest förknippar med dagens Västerås är Skrapans matta av ständigt ventilationsvinande över Melkertorget och alla som vistas där. Hur står ni ut?

Min mormor benämnde Skrapan med folkmunsnamnet: Hillmans stake, efter Västerås starke man under den tid som Skrapan projekterades och byggdes i en anda av lika delar desperation och megalomani.

Hillman tillträdde i samma veva som jag och mamma lämnade Västerås, men hans existens fick jag inte klart för mig förrän i vuxen ålder. När jag var liten var politik att Gösta Bohman alltid hade snygga slipsar och att Olof Palme såg ut som en hackspett.
När jag växte upp konkurrerade EPA och Tempo på ömse sida av Vasagatan. Jag minns lukten av manufaktur i Hennes-butiken och senare den exotiska doften av rökelse på Indiska i det sprillans nya Punkt-huset.

Min hemstad har förändrats. Få har förvisso bott i centrum sedan rivningshysterin på 60-talet och en tidig förmiddag i februari 2011 är det mest bara bussbytare i centrum innan affärerna öppnat.
Och där ASEA tidigare fyllde flera kvarter med hårt och slitigt industriarbete har en del vikts för det nya länsmuseet och Västerås konstmuseum.
I utställningen Samma Lika frågar länsmuseet ”Kan vi känna igen oss i och identifiera oss med människor som levde för hundra år sedan?”

Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag kan känna igen mig i de som bor i min gamla hemstad idag eller i den tolvåriga tjej som en gång flyttades därifrån.

En gång i tiden skapades ett begreppspar som sedan fortsatte att påverka synen på fotografi. Eller synen på fotografer. Eller både och. Begreppsparet är fönster (se till exempel Eugene Atget) och speglar (se till exempel Minor White). Och det ställer ju till det. Har i alla fall ställt till det sen dess. Det är inte oomstritt.

Jag är på inget sätt göteborgare men skulle ändå vilja påstå att det inte är glasklart: plåtar du det du ser (som genom ett fönster) eller plåtar du det du känner (som det reflekteras mot dig själv, som i en spegel)? Lite är det som är du katt- eller hundmänniska? Det finns inga bevis för någonting att luta sig mot men mitt bestämda intryck är att det anses finare att vara katt-
(mirror-?) än hund- (window-?) människa. Se även nedan.

Det är i alla fall ett begreppspar som vi oavsett preferenser ska fördjupa oss i under avsnitt 03 av ovanstående kurs. Och det gör vi.

Vi tampas med fönsterläget; som rätt upp och ner avbildar det som i stunden råkar befinna sig framför kameran.

Och vi tampas med spegelläget; det där vi avbildar det vi känner, vår reaktion för/reflektion på det som befinner sig framför kameran.

Vi plåtar på och kickar våra alster ut i den kritiska avgrunden. Med varierande resultat och respons beroende på om vi tolkar windows/mirrors som:

•helbild/närbild
•överexponerad bild/underexponerad bild
•ett träd/ett annat träd
•eller något annat

De av mina kursare som läser det här får (väldigt gärna) använda kommentarsfältet för att rätta mig om jag har fel när jag säger att tolkningarna av Szarkowskis begreppspar skiftar.

Till kursen hör alltså ett forum där vi deltagare kan lägga ut våra bilder under olika rubriker.

Jag erkänner härmed att jag tittar på långt många fler bilder än jag kommenterar. Jag tittar faktiskt mer eller mindre noga på samtliga bilder i dessa forum men kommenterar bara några få. Jag är en fegis, jag vet, men det är svårt med bildkritik, även om det är osannolikt roligt.

Och osannolikt roligt är också att det på dessa forum uppfunnits uttrycket ”mirrow”.

Szarkowski må ha invändningar, men den är rakt av genial, denna emulsion av två till synes oförenliga element. Jag myser över detta lysande sätt att helt enkelt sjanghaja (skriv in och sök) uttrycken. Från bildkritikens teoretiska finsalonger rakt till dit där vi nog oftast befinner oss mest: mirrow.

Rent krasst är faktiskt ”ett fönster” eller ”en spegel” i grunden samma sak: ytor av glas. ”Mirrow” däremot är något helt annat.

Teoretiska begrepp kan vara besvärliga som fan. De kan också vara ren lättnad. Och de kan lösa ut en plötslig insikt om vad man själv är.

Jag är ingen poet, besitter inte den sortens fantasi. Jag är, om något, journalist, reporter. Jag vill visa det som finns rakt framför kameran. Men jag vill också visa vad som fick mig att gå dit, lyfta den och trycka av till att börja med. Jag är en mirrow helt enkelt.

***

(Nedan: jag känner att det allmänna antagandet är att katter är bättre än hundar för att ”katter har integritet och inte låter sig styras”, as the saying goes. Katter är till sitt väsen charmerande djur om man gillar såna som spinner under en kvart av klappande för att sen plötsligt klösa sig fast vid handen som en galen, sabeltandad grillvante. Om man däremot tycker om socialt samspel och interaktion är man nog mer svag för hundar.)

Det finns någonting i det här med alla prisade bilder på drabbade människor som jag förmodligen inte är kvinna att reda ut men som inte lämnar mig ifred. Bildernas art och överväldigande antal ger upphov till frågor. Just nu: varför är vi så besatta av bilder av offer?

Titta på de bilder som prisats på World Press Photo, Pictures Of the Year International (som inte är helt avgjort än) och förmodligen, senare i år, Årets bild.

Jag ser nästan bara offer. Utsatta, drabbade människor som lider. Och vars lidande fotograferats. Jag kan ha fel. Det kan vara så att alla bilder av drabbade drabbar mig så att jag inte ser annat.

Det kan vara så att jag bara fått för mig att bilder måste visa hur hoppet eller livet lämnar en annan människa för att vara värd sitt pris.

Uppdatering 14 februari: Magnus Wennman får ett hedersomnämnande med bland annat bilder på svenska tanter och ett reportage från Skateistan. Åh, vad roligt!

Uppdatering 15 februari: ett makalöst porträtt.